Minnesbilder ur Svensk ortopedis historia

Gunnar Wiberg

Gunnar Wiberg. Prof. emerit., med. dr. F.d. överläkare vid Regionssjukhuset i Lund, Sverige.
Utvecklingen av svensk ortopedi följde i stort sett samma linje som i grannländerna vilket innebar att socialt engagerade personer på skilda håll skapade vårdställen för, som det då hette, vanföra och lytta människor: Eugeniahemmet i Stockholm 1882, Vanföreanstalten i Göteborg 1885, i Helsingborg 1887 samt i Stockholm 1891. Avsikten var att ta hand om klientelet ur social synvinkel, men snart visade det sig nödvändigt att få medicinsk medverkan i anslutning till verksamheten, vilket resulterade i tillkomsten av ett litet antal vårdplatser. Dessa ökade undan för undan och sedan en större utbyggnad av den medicinska sidan skett omkring år 1913 kom vårdsektorn att spela en avsevärt större roll än tidigare för omhändertagande av det ortopediska klientelet. Ortopedin hade med andra ord fått en fast klinisk grund att stå på. Typen av dessa vårdställen, vanföreanstalterna, var så lyckad att man 1931 skapade ytterligare en i Härnösand.

Det fanns emellertid andra vårdenheter som också kom att influera på utvecklingen av ortopedin i Sverige - kustsanatorierna. Skelett-tbc var under slutet av 1800- och början av 1900-talet en allvarlig folksjukdom, som för sitt bekämpande krävde stora insatser. Detta skedde också genom personliga initiativoch så t.ex. öppnades tack vare Peter Silfverskiöld år 1893 en avdelning för kirurgisk tuberkulos på Styrsö utanför Göteborg. 10 år senare tillkom på initiativ av Ernst Lindahl en liknande avdelning i Vejbystrand, där han själv blev förste Överläkaren. 1904 skapades ännu en liknande klinik i Apelviken av dr V. S. Almer. Härtill fogade sig ytterligare några avdelningar med uppgiften att vårda skelett-tbc. Den största av dessa var den som inrättades 1910 vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, den omfattade 100 vårdplatser. År 1937 omändrades 40 av dessa att gälla vård av även andra ortopediska åkommor och avdelningen fick karaktären av ortopedisk lasarettsklinik. Ett annat sjukhus som också kom att utgöra ursprunget till en ortopedisk klinik var den avdelning för tbc som startades i Borås år 1931 - Solhem.

Rätt tidigt hade det skapats tvenne lasarettsavdelningar för ortopedi och skelett-tuberkulos. Först var den i Malmö där dåvarande styresmannen för sjukhuset Fritz Bauer år 1913 föreslog utbyggnad av lasarettet med avdelning för bl.a. ortopedi, den andra startade under mycket enkla förhållanden i Lund år 1919 på initiativ av professorn i kirurgi J. Borelius.

Pionjären inom svensk ortopedi var Patrik Haglund, som kom att dominera disciplinen under de första decennierna av 1900-talet. Han ägnade sig i stor omfattning åt ortopedins betydelse ur social synvinkel och var mycket aktiv när det gällde rehabiliteringen av patienterna. Haglunds intresse för ortopedin hade manifesterat sig i en gradual- avhandling som han disputerade på 1903 varefter han 1904 blev docent i ortopedisk kirurgi. När det 1913 skapades en donationsprofessur i ortopedi vid Karolinska institutet i Stockholm utnämndes Haglund till innehavare av denna Skandinaviens första professur i ämnet. Vid Haglunds bortgång 1937 had den svenska ortopedin nått en mycket hög standard ur internationell synvinkel.

Det fanns naturligtvis många andra ortopeder som var med om att bygga upp ortopedin i landet och som därför kan betraktas som för- grundsfigurer. Dit hörde Carl H olmdahl, som blev chef i Helsingborg 1912 där han var verksam ända till 1933 och sedan efterträddes av Kurt Stenport. Helge Camitz började sin läkartjänst vid Vanföreanstal- ten i Göteborg 1920 samt blev överläkare där 1928. Vid hans avgång övertogs tjänsten av Erik Severin. När avdelningen i Härnösand tillkom 1931 blev Gösta Sjögren den första överläkaren. Han avgick 1933 och då utnämndes på tjänsten Sophus von Rosen som stannade i Härnösand tills han blev överläkare i Malmö 1940. På chefsposten i Härnösand placerades då Nils Lindström. Henning Waldenström, som jag har anledning återkomma till senare, blev chef vid S:t Görans avdelning år 1910 och när han tillträdde professuren vid Vanföreanstalten i Stockholm 1936 kom Svante Orell efter honom. Avdelningen i Borås - Solhem - fick som överläkare vid sin start Valter Risinger.

De båda lasarettsavdelningarna i Malmö och Lund leddes från början av Kjell Bergman resp. Gunnar Frising. I ett sammanhang som detta är det väl värt att notera att Eugeniahemmet i Stockholm, stiftat år 1882 var den första institution ,i Sverige, som omhändertog vanföra. Overläkare där var mellan 1924 - 1943 Gustav AsPlund och som hans efterträdare utsågs Harald Nilsonne.

Ortopedin var vid sin start påtagligt konservativt inriktad och även om det skedde en långsam förändring med ökande operativa åtgärder var det först under 30-talet som detta gjorde sig mera gällande. Kursändringen mot kirurgisk betoning av specialiteten framträdde framför allt sedan Henning Waldenström år 1936 kom att i många avseenden leda utvecklingen av ortopedin i Sverige.

Henning Waldenström (1877- 1972) .Docent i ortopedisk kirurgi 1910. Overläkare vid St. Görans sjukhus 1910-1936, professor i orto- pedi 1936-1942.

Det är onekligen ett intressant konstaterande att Patrik Haglund 1904 utnämndes till docent i ortopedisk kirurgi men att ämnet bytte beteckning vid tillkomsten av den första svenska professuren i ämnet 1914, så att Haglund blev professor i ortopedi. I och med att specialiteten blev mera markerat kirurgisk fanns det anledning till nytt namnbyte och Waldenström inlämnade 1938 en skrivelse till Karolinska institutet med förslag att disciplinen skulle kallas ortopedisk kirurgi. Det dröjde åtskilliga år innan en sådan namnändring kom till stånd.

När Patrik Haglund avgick 1936 och lämnade den då nybyggda Vanföreanstalten i Stockholm slutade också några av hans gamla medarbetare och det blev därför aktuellt med en nyrekrytering hos Henning Waldenström, som övertagit ortopediprofessuren. Den förste av de nya medhjälparna blev Sten Friberg, som flyttade över från sin kirurgtjänst hos Einar Key på Maria sjukhus i Stockholm. Själv kom jag in på kliniken ett år senare och hade vid det laget hunnit med randutbildning i röntgenologi hos Gösta Forssell och neurokirurgi hos Herbert Olivecrona samt också 7 års kirurgi. Inte så långt efteråt inför- livades även Erik Severin med staben.

Vi som kom från kirurgiska avdelningar till en vanföreanstalt frapperades i främsta rummet av den sociala atmosfär som rådde vid en ortopedisk klinik av detta slag, ett drag som ju var gemensamt för alla de fyra vanföreanstalter, som då fanns i landet, Stockholm, Göteborg, Helsingborg, Härnösand.

Clas Harald Nilsonne, (1897-1977). Med. lic. 1923. Underläkare vid olika kliniker 1921-1926. Amanuens vid Karolinska Inst. Ortop. klin. 1925- 26. 2 :e läkare vid Vfa Stockholm samt biträdande lärare i ortopedi vid Karolinska Inst. 1927-35. Biträdande läkare vid Serafimerlas. 1940-43. Overläkare vid Eugenia hemmet 1943-63. Läkare i Försäkringsrådet 1936.

I den sociala verksamheten ingick bl.a. rehabilitering, ett begrepp som efter 2:a världskriget blev så uppmärksammat men som inte var något nytt för vanföreanstalternas del. Samarbetet mellan klinikens läkare och den sociala sidans kuratorer var vid denna tidpunkt väl etablerat och intimt och med tanke på att hela landets klientel skulle fördelas på det fåtal kliniker som stod till buds var det en omfattande verksamhet. Det var också många patienter, som tack vare detta sociala samarbete placerades i arbete antingen efter utbildning eller omskolning. För detta betydde de internat som var knutna till vanföresanstalterna mycket, de handikappade eleverna kunde under sin utbildningstid vid anstaltens verkstäder bo på anstalten under den tid som utbildningen krävde, 1, 2 eller t.o.m. 3 år.

Också en annan sida av den sociala verksamheten måste beröras: undervisningen. Åtskilliga barn måste vistas på kliniken under lång tid, kanske månader, och luckorna i deras ordinarie skolundervisning blev inte sällan rätt påtagliga, ibland t.o.m. så stora att eleverna tvingades gå om ett år i skolan. A v den anledningen knöts lärarpersonal till vanföreanstalterna och därigenom vidmakthölls undervisningen för de inneliggande barnen så att de efter utskrivningen kunde fortsätta i sin ordinarie klass på hemorten. Vad detta betydde för eleverna är lätt att förstå.

For sådana barn som på grund av svåra handikapp inte kunde ta sig till en skola i hemtrakten hade man skapat skolhem i närheten av vanföreanstalterna och där kunde dessa barn vistas under terminerna och få avgångsbetyg från de olika klasserna. Så småningom byggdes denna verksamhet ut, så att eleverna kunde avlägga både realskoleexamen och som det hette på den tiden studentexamen.

Några ord skallockså nämnas om arbetsterapin. Den tillkom åtminstone för Stockholmsanstaltens del i mitten av 30-talet och hade till en början mest karaktären av sysselsättningsterapi. Man gjorde träsaker och fortfarande har jag i min ägo ett exemplar av det då så populära barnbirådjuret. Riktigt funktionell karaktär fick inte arbets- terapin förrän längre fram.

Allt detta är välkända förhållanden för den som arbetat på en vanföreanstalt men för oss nyrekryterade underläkare var det en nyhet.

A ven om verksamheten vid Vanföreanstalten i Stockholm under denna tid i många avseenden kom att vara vägledande för utvecklingen inom hela den svenska ortopedin täckte arbetet där inte hela det ortopediska fältet. Man vårdade t.ex. inte skelett-tuberkulos eftersom dessa fall alltid remitterades till specialsjukhus för sådana åkommor i och med att diagnosen ställts. Detta förhållande influerade för underläkarens del på utbildningen, eftersom vi på den tiden måste ha 6 månaders tjänstgöring på avdelning för skelett-tuberkulos för att erhålla specialistbehörighet i ortopedi. För att erhålla kompetens fick underläkarna vid ortopediska kliniken i Stockholm därför vikariera ett antal månader i taget på S:t Görans sjukhus, där vid det laget Svante Orell efterträtt Waldenström som överläkare. Det var för övrigt här som Orell fortsatte sina experimentella och praktiska försök både med "os purum" och "os novum". Det förra var som bekant föregångare till de olika typer av specialpreparerat anirnalt ben, som sedermera blev så populära på många hålloch i rätt stor utsträckning användes även här i Iandet.

Det bör i detta sammanhang påpekas att de båda lasarettsavdelning- arna i Lund och Malmö i stor utsträckning skötte skelettuberkulos och någon extra tjänstgöring för underläkarna där var sålunda icke aktuell.

Waldenströms intresse var i hög grad inriktat på ryggaffektioner och höftåkommor, det senare rätt naturligt eftersom han 1909 skrivit sin avhandling om morbus Perthes eller coxa plana, som han helst kallade åkomman. Det var därför ingen tillfällighet, att Sten Friberg som ämne för sin avhandling fick ett ryggproblem, spondylolistheserna, och därmed var grunden för fortsatt ryggforskning lagd. Denna forskning kom så småningom att helt ledas av Carl Birsch, som också utvecklade hela det biomekaniska tänkandet i detta sammanhang, en insats som han helt välförtjänt fick röna så mycken internationell uppmärksamhet för. Hans arbeten blevockså grundläggande för fortsatt ryggforskning. För att ge exempel på hur Waldenströms vetenskapliga intresse fokuserades på höftproblem kan nämnas att både Severin och jag fick ämnen för våra gradualavhandlingar som hade anknytning till den congenitala höftledsluxationen. Waldenström hade då introducerat arthrografi av höftlederna, vilket var avenorm betydelse för förståelsen av denna åkomma. Även på andra håll i landet fanns intresse för höftåkommor. Sven Johansson, föregångsman när det gäller behandlingen av collum femorisfrakturer, är ett lysande exempel härpå och en annan man som ägnade sin forskning åt detta område var Gunnar Frising i Lund som hade disputerat 1926 på en avhandling om epiphyseolysis capitis femoris.

När Waldenström 1938 blev inbjuden att hålla Robert Jones föreläsningen i London valde han epifyseolysen i höftleden som ämne och han ägnade mycket arbete åt genomgång av klinikens stora material vari ingick en hel del fall som behandlats med den då av Philip Wilson lancerade spikningsmetoden för epifyseolyser. Intresset för denna åkomma transplanterades också på hans medarbetare.

Under slutet av 30-talet inträffade en av de stora händelserna inom svensk ortopedi - introduktionen av diskbråcksoperationerna. Sedan Mixter och Barr publicerat sina första erfarenheter av denna nya terapiform vid ischias hade metoden kommit i bruk på många håll i Amerika och under ett besök vid Mayokliniken 1937 träffade Waldenström den neurokirurg som hade hand om denna specialkirurgi - dr Love. Denne inviterades till Stockholm 1938 för att demonstrera det nya ingreppet och eftersom exstirpationen utfördes transduralt hade operationen onekligen neurokirurgisk karaktär, varför det ansågs riktigast att hembjuda den till företrädaren för detta område d.v.s. Herbert Olivecrona. Han avvisade emellertid förslaget med hänsyn till att neurokirurgerna hade händerna fulla av annat arbete och dessutom tyckte han, att jag kunde utnyttja de specialkunskaper jag inhämtat under min tid hos honom.

Det ordnades då så att Love en dag opererade två fall av myelo- grafiskt diagnosticerade diskbråck med Friberg respektive mig som assistent och nästa dag fick vi båda operera var sitt fall med Love som assistent. Av visst historiskt intresse är, att man på den tiden utförde myelografierna med lipiodol, dvs. jodhaltig olja som måste tappas ut efteråt för att minska risken för uppkomsten av arachnoiditer, något som dessvärre kunde inträffa trots denna försiktighetsåtgärd.

Som många andra nya metoder blev diskbråckskirurgin en vogue och kom här i landet att till sin huvudsakliga del handhavas av ortopederna även om neurokirurgerna fick ett nymornat intresse för fallen.

Utvecklingen stod väl inte helt stilla under krigsåren 1939-45 men den blev av flera skäl neddämpad. På grund av militärinkallelserna fick man arbeta med starkt reducerad personalstyrka och under pressade förhållanden men trots detta sköttes landets ortopedkliniker i full utsträckning. Det tom. skapades en ny och efterlängtad ortopedavdel- ning i Stockholm, den på Södersjukhuset, där Arvid Hellstadius blev chef. Därmed fanns i huvudstaden 3 ortopediska avdelningar eftersom S:t Görans sjukhus sedan 1937 fått sin verksamhet utvidgad till att omfatta även vanliga ortopedfall, inte bara kirurgisk tuberkulos.

Sven Johansson (1880-1959). Med. lic. Lund 1907. Underläkare vid Kirurgiska avdelningen i Lund och Sabbatsberg 1908-12. överläkare på Barnsjukhuset, Göteborg, Kirurgiska avdelningen 1914-27. Med. dr. 1924. överläkare vid Kir. avdelningen, Sahlgrenska Sjukhuset 1924 -45. Prof. honoris titel 1936.

Karikatyr på 1930-talet av Magnus Strandqvist. Det lär ha gjort ett outplånligt intryck att Sven Johansson alltid hade lackskor.

Under denna tid skedde en del omplaceringar på olika ortopedposter ute i landet. von Rosen hade sökt tjänsten efter Kjell Bergman i Malmö och 1940 flyttade han dit ner från Härnösand. Waldenströms adept er började också att spridas. När Gunnar Frising i Lund avgick 1940 sökte bl.a. Sten Friberg befattningen. Han fick den men stannade i Lund endast i 2 år, varefter han i konkurrensen om den efter Waldenström ledigblivna professuren i Stockholm fick denna år 1943.

Det är välosäkert om svensk ortopedi utmärkt sig speciellt oförmånligt när det gäller professorsutnämningarna, andra dicipliner har kanske bjudit på väl så bittra fejder men onekligen har det vid flera tillfällen förekommit mycket av bråk och bitterhet. Så var fallet när Waldenström utnämndes i Stockholm 1936 och skelettkirurgen Sven Johansson räknade med att få tjänsten och likadant blev det nu i samband med nytillsättningen 1943, där huvudkonkurrenterna var Friberg, Orell, Silfverskiöld och Wiberg. Det var inte bara Karolinska Institutets lärarkollegium som var splittrat i sin uppfattning om placeringen av de sökande utan även högre instanser hade delade meningar om vem som skulle sättas i första rummet. Den tidningspolemik, som fördes, hade delvis sin bakgrund i den tidens politiska situation och trots Nils Silfverskiölds av många goda vänner omvittnade personliga charm blev han åsidosatt, vilket förklarades med att hans vetenskapliga produktion under åren före tillsättningen inte höll måttet kvalitativt. Därmed inget ont sagt om hans forskning som sådan, själv håller jag honom räkning för det intresse han ägnade åt chondromalacia patellae och även om han aldrig kom att fungera som ledare för en ortopedisk klinik spelade han tack vare sina insatser inom sjukgymnastiken en stor roll för ortopedin i Sverige.

Dessvärre var denna utnämning inte den enda som markerade sig. Även senare när jag erhöll tjänsten i Lund 1945 gick stridens vågor många gånger höga, vilket gav sig till känna först i sakkunnighetsut- låtandena och sedan som följd därav i fakultet och konsistorium.

Med åren har kivet om akademiska tjänster dämpats men inte försvunnit vilket man tycker det hade kunnat göra sedan antalet professurer ökat till 9, ett antal som borde räcka till för att tillfredställa större delen av de sökande som uppträder på den akademiska rännarbanan. Någon rangordning mellan dem som så småningom kom att företräda ortopedin på ledande vetenskapliga befattningar skall jag inte ge mig in på, det fick man nog av under den tid som sakkunnighetsutlåtanden skrevs och kritiserades.

Alltnog! Friberg fick Stockholmstjänsten och 1945 utnämndes jag i Lund. Inte så många år senare avgick Camitz från överläkarbefattningen vid Vanföreanstalten i Göteborg och dit kom efter honom Erik Severin. Liksom skedde i Lund 1947 omändrades tjänsten i Göteborg snart till en professur och även Uppsala blev utrustad med en lärarbefattning.

1944 inträffade en väsentlig händelse i svensk ortopedis historia. Det var detta år som Svensk Ortopedisk Förening tillkom på initiativ av Sophus von Rosen. När han framförde sitt förslag hälsades det med entusiasm av landets lilla ortopedkår och samma år startades verksamheten med von Rosen som ordförande och Wiberg som dess förste sekreterare. Medlemsantalet var från början endast 23 och deltagarna i den årliga sammankomsten i Stockholm brukade aväta sin kongressmiddag i en liten bilokal till Vinterträdgården på Grand Hotel, det s.k. spanska rummet. Där spelade Nils Silfverskiöld en framträdande roll, särskilt vad det gällde nattsexan som enligt hans uppfattning alltid skulle bestå av pytt i panna med champagne. Här var det också som Svensk Ortopedisk Förening första gången fick njuta av Harald Nilsonnes spirituella middagstal. Han tillhörde inte för inte de mera framstående talarna i det anrika ordenssällskapet SHT.

Sten Friberg (1902-77). Med. lic. 1929. Med. dr. 1939 Stockholm. Kirurgunderläkare 1930-35. Amanuens och underläkare Karolinska inst. Ortop. klin. 1936-39. Biträdande överläkare Vfa Stockholm 1939-40. Overläkare ort. klin. Lund 1940---43. Prof. i ortopedi Stockholm 1943-69. Rektor för Karolinska institutet, Stockholm. Ordförande i Nobelstiftelsen.

På 50-talet införlivades fruarna i den årliga middagen och även om vi därmed gick miste om deltagandet av den inte särskilt danslystne Ragnar Magnusson blev tillställningen under många år en glad fest, där man kunde få se landets ortopeder framföra sig i dansens virvlar utan minsta tanke på risken för egna höft- och knäskador. Men för- eningen blev med åren alltmera mastodontbetonad och sammanhållningen på det sociala planet krympte alltmera. 1977 uppgick medlems - antalet till c:a 300.

Alltsedan föreningens tillkomst som fackförbund har den emellertid alltid presterat väsentliga insatser och många av dess medlemmar har nedlagt ett oegennyttigt och uppoffrande arbete för tillvaratagandet av de svenska ortopedernas intressen.

I slutet av 40-talet inträffade en av de hittills största förändringarna inom svensk ortopedi i och med att frakturerna övertogs från allmän- kirurgerna. Frågan hade varit aktuell något år och tillsammans med professorn i kirurgi i Lund, Jan Paul Strömbeck, diskuterade jag spörsmålet, varefter vi gjorde den överenskommelsen, att kirurgiska och ortopediska klinikerna i Lund skulle ta in frakturfall varannan dag. Därmed hade ortopederna för första gången fått "legitim" rätt att sköta även färska frakturfall. Undan för undan kom sedan frakturklientelet i Lund att omhändertagas av den ortopediska kliniken. När Helge Wulff 1948 utnämndes till innehavare av den då nyinrättade professuren i kirurgi i Malmö tog han steget fullt ut och överlämnade hela frakturklientelet tillortopediska kliniken där. Sedermera följde andra kliniker efter. vilket dock skedde under varierande former. På en del håll ansåg sig ortopederna alltför dåligt rustade ur joursynpunkt och nöjde sig med endast en del av frakturerna, på andra fanns det kvar en viss motvilja hos kirurgöverläkarna att överlämna klientelet, vilket på sina håll gav upphov till kontroverser .

Carl Hirsch (1913-1973). Med. lic. 1940 och med. dr. 1944, Stockholm. Underläkare Kirurgiska Kliniken, Karolinska sjukhuset 1941-42. Amanuens och underläkare Vfa 1943- 48. Prof. i ortopedi, Uppsala 1955-60. Prof. i ortopedi, Göteborg 1960. Prof. ortopedi, Karolinska institutet Stockholm 1968-73.

Hur kunde man nu klara detta stora nytillskott av patienter till de ortopediska avdelningarna? För de redan befintliga klinikerna var det inte alltid så lätt men ofta fanns det samarbetsvilja hos kirurgerna, som avstod en del platser åt ortopederna. Det var också vid denna tidpunkt som man på basen av den von Hofstenska utredningen började planeringen av ortopedins utbyggnad. Sedan man beräknat det platsantal, som frakturerna skulle kräva inom landets olika sjukvårdsdistrikt tog man hänsyn härtill vid utformningen av nytillkommande ortopedkliniker. På sina håll resulterade detta i stora enheter som t.ex. i Jönköping, medan på andra håll avdelningarna fick storleken av 50-60 sängplatser. Det råder ingen tvekan om att omhändertagandet av frakturerna kraftigt bidrog till utbyggnaden av ortopedin och i slutet av 60-talet fanns det i landet drygt 35 ortopediska avdelningar. Däri inräknas då även de förutvarande vanföreanstalterna som under 50- talet övertagits av lokala sjukvårdsmyndigheter och inkorporerats i de på platsen befintliga centralsjukhusen.

Gunnar Wiberg (1902-). Med .lic. 1928. Med. dr. 1942 Stockholm. Kirurgunderläkare 1929-37 vid Serafimerlas. Mariestad och Helsingborg. Amanuens och underläkare Vfa Stockholm 1937-40. Biträdande lärare vid Karolinska inst., ort. klin. 1940-44. Overläkare vid ort. klin. Lund 1945. Prof. i ortopedi Lund 1947-69.

I början av 50-talet då BCG-vaccinationen blivit allmänt genomförd började detta ge utslag i form av krympande beläggning på kustsana- torierna och de ortopediska avdelningarna som skötte tbc. Detta gav bl.a. kliniken i Lund utrymme för de nytillkomna frakturerna. Sjukhuset Solhem i Borås, som 1945 erhållit tillstånd att ta hand om andra ortopediska fall än tbc kunde också så småningom ta emot frakturer . För övrigt ändrades Solhem senare till en ren ortopedisk avdelning och införlivades med Borås lasarett. Kustsanatorierna, som under flere decennier spelat en så stor roll för vården av tbc-klientelet, förde en tynande tillvaro och man ifrågasatte t.o.m. deras existens. Apelviken utanför Varberg, där Albert Ahlberg verkade under många år, fick rollen att fungera som ortopedisk avdelning och i Vejbystrand ändrade man klientelets sammansättning så att man tog hand om psykiskt utvecklingsstörda barn med komplicerande lyte.
Svensk ortopedis samarbete med handkirurgin har varit av skiftande slag. Under 30- och 40-talen tog ortopederna hand om en del fall med handaffektioner, som krävde operativa åtgärder men det var ju först sedan handkirurgin under 50-talet börjat utforma sina behandlings- linjer som det blevett ämne med specialistbetoning.

I Göteborg blev Erik Moberg en slags skandinavisk Sterling Bunnell, som byggde upp handkirurgin först och främst i Sverige men också i det övriga Norden. Det var många nordiska kolleger som kom till Göteborg för att lära hos den stränge mästaren. I Malmö och Stockholm fanns redan på 50-talet renodlad handkirurgisk verksamhet knuten till kirurgiska avdelningar men först på 60-talet utnämndes självständiga överläkare på dessa platser. I Uppsala var det plastikkirurgerna, som tog händerna under sitt beskydd. Vid ortopediska kliniken i Lund startades i början av 60-talet handkirurgi på specialistnivå och så småningom resulterade detta i en självständig chefstjänst inom klinikens ram.

Reumakirurgin, som genom influenserna från Kauko Vainio fick sådan vind i seglen under 50-talet, blevett nytt arbetsområde för ortopederna, eftersom det var dessa som i stor utsträckning fick sköta klientelet ifråga. Tack vare det nära samarbetet med den i Lund befintliga stora reumatologiska kliniken kom ortopedavdelningen där att inta en särställning, som återspeglades i verksamhetens stora omfattning, vilket ledde fram till en överläkarbefattning i specialiteten.

Om man ser till utvecklingen av svensk ortopedi under 60- och 70- talen är det knappast något som skiljer den från skeendet på många andra håll i världen. Diagnostikmetoderna förbättrades och på den operativa sidan fick ledplastikerna ett stort utrymme, sedan man hunnit utvärdera de olika operationsmetoder som arbetats fram under 50-talet. Denna ingreppstyp kom i stor utsträckning att dominera den ortopediska verksamheten.

När det gäller svensk ortopedis kontakter med kollegerna utanför landets gränser så kommer de nordiska grannarna i första hand och av rent geografiska skäl framträder olikheter. Stockholmskliniken sökte sig under många år mestadels till Finland medan Göteborgsortopederna till största delen hade sina kontakter med Norge. För Lunds och Malmös del blev till en början Köpenhamn det naturliga resemålet och själv har jag många roliga minnen av den äldre generationen: Guildal, Kiter, Rerntsen, Monberg, Morville och kanske framför allt Rentzon. Med åren blev de internordiska sammanträffandena mer allmänna och den personliga vänkretsen utökades inte minst genom sammankomsterna inom Nordisk Ortopedisk Förenings ram. Personligen tror jag också att sammanhållningen mellan de skandinaviska länderna stimulerades inte bara av de nordiska kollegemas studiebesök på grannländernas kliniker utan också av det vetenskapliga utbytet. BI.a. utnyttjade man alltmer nordiska kolleger som opponenter i samband med disputationerna. Det internordiska samarbetet har ju också gjort sig gällande när det gäller tjänster av olika slag. Mestadels är det danskar, finnar, islänningar och norrmän som innehaft befattningar här i Iandet, men det finns också svenskar som föredragit att arbeta i ett grannland.

Visavi övriga utomlandskontakter måste jag gå tillbaka till den första tiden hos Waldenström, eftersom han kom att spela en mycket stor roll även i detta sammanhang. Av tradition hade svenskarna under 10- och 20-talen framför allt hållit kontakt med sina tyska kolleger, även om Waldenström på ett tidigt stadium dragits rätt mycket till fransk ortopedi. Nu började han orientera sig västerut. Diskbråcksintroduktionen har tidigare omnämnts men redan 1937 inbjöd han en grupp engelsmän från B O A till Stockholm och ordnade där på egen bekostnad (!) en mindre kongress. Där återfann man åtskilliga av de då kända engelska namnen: Platt, McMurray, Seddon, Bristow, Brittain och "Nobby" Clarke och de kontakter vi unga läkare då fick var till stor glädje för oss efter 2:a världskrigets slut. Mycket kunde sägas om själva "kongressen" men låt mig stanna för en i och för sig ovidkommande händelse som fastnat i mitt minne. Efter den avslutande banketten på Skansen med ett 80-tal deltagare var vi ungefär 10 stycken som fortsatte på ett av Stockholms större hotell där det var dans. Många av de engelska kollegerna var genom yrket höginkomsttagare men en av dem hade dessutom en nätt liten årlig biinkomst på 400.000:- kr i form av räntor. När dansmusiken skulle sluta för kvällen bjöd han på stående fot orkestern 5000:- kr för ytterligare en halvtimmes spel, vilket accepterades! Cherchéz la femme!

Det finns mycket som vittnar om att den svenska ortoped in på olika sätt lyckades göra sig gällande i internationella sammanhang. Många bestående vänskapsband knöts mellan auktoriteter i utlandet och svenska ortopeder och kontaktkretsen vidgades undan för undan. Uppskattningen av svensk ortopedi hade till stor del sin grund i de vetenskapliga prestationer som kom från olika håll här i landet och det råder ingen tvekan om att vi på det området alltid betraktats med respekt.

Utöver de namn som berörts i det föregående finns åtskilliga andra som kunnat nämnas, ortopeder som bidragit till uppbyggandet av svensk ortopedi, men utrymmet i den här översikten medger inte att jag blir alltför detaljerad. Det finns dock utanför den rena ortopedkretsen kolleger som genom sitt intresse för det skelett-kirurgiska området förtjänar ett speciellt omnämnande. Dit hör en av 20- och 30-talets stora namn, Sven Johansson, som var så hemmahörande hos ortopederna, att han deltog i stiftandet av Nordisk Ortopedisk Förening. Längre fram kom Ivar Palmer att spela en liknande roll. Han var under många år en stor tillgång för våra ortopediska sammankomster, där hans vetenskapliga insatser och intresse för ortopediska problem rönte stor uppskattning. Helge Wulff intar en speciell ställning genom sin resoluta insats för frakturöverflyttningen tillortopederna.

Den grund för modern svensk ortopedi som Henning Waldenström lade under 30-talets senare hälft och som hans närmaste adepter kunde bygga vidare på gavoss under 50-talet en svensk ortopedi med så stark ställning att den fortsatta utvecklingen kunde anses säkrad. Både myndigheter och allmänhet hade fått förståelse för vikten av detta ämne med dess omhändertagande av skador och sjukdomar i hållnings - och rörelseorganen. 
 
DE VIDENSKABELIGE FORHANDLINGER VED NOF:S KONGRES I GÖTEBORG I 1927.
Kl. 10-1.

1. H. Nilsonne. Genu varum med egendomliga epifysforiindringar.
2. F. Langenskiöld. Demonstration av en dunkel affektion i ovre tibiaepifysen med genu-varum bildning ävensom några ord om den bågformiga osteotomien.
3. R. Hansson. Om ossifikationsanomali i nedre femurepifysen med gonit-symptom.
4. P. Guildal. Genu valgum efter trauma av epifysen.

Diskussion till 1-4.

5. R. Faltin. Med anledning av ett fall av svåra rachitiska deformiteter.
6. G. Asplund. Ett par fall av benskörhet.
7. H. Camitz. Lorenz bifurcationsoperation vid cong. hoftledslaxation. (25 egna fall.) (Demonstration av 4 patienter.)
8. P. Haglund. Om subluxatio coxae concienita och om den s.k. spontanliikningen av den medfodda hoftledsluxationen.
9. H. Nilsonne. Om cong. coxa vara.

Kl. 1-2. LUNCH.
KI. 2-5.

10. H. Olivecrona. Spastisk torticollis och dess kirurgiska behandling.
11. R. Hansson. Några rontgenstudier av normalryggar hos barn.
12. V. Bülow-Hansen. Rontgenbilder vid fotdeformiteter och samtidig spina bifida occulta.
13. R. Hansson. Ett fall av spina bifida anterior thoracalis med diagnostiskt intresse.
Diskussion till 11-13.
14. K. Bergman. Två fall av scolios med paraplegi.
15. E. Jensen. Fall av flektionscontraktur behandlat enligt Mommsen.
16. H. Camitz. Operativ behandling av tummens oppositionsforlamning.
17. P. Guildal. Ett fall av benforliingning.
18. P. G. K. Bentzon. Operativt behlndlat fall av coalitio calcaneonavicularis.
19. V. Bülow-Hansen. En del typiska ortopediska operationsmetoder och deras slutresultat.
20. P. G. K. Bentzon. Vilken klinisk betydelse kan man tillmiita de rontgenologiskt påvisbara ossifikationsrubbningarna i calcaneusapofysen. (Ev.)
De videnskabelige forhandlinger bliver skildret mere indgående senere, men det kan påpeges, at Harald Nilssanne dengang talte om genu varum med ejendommelige epifyseforandringer. Det var altså den første svenske beskrivelse af mb. Blount. Fabian Langenskiöld beskrev et lignende billede, som han kaldte en dunkel affektion i øvre tibia med genu varum bildiling. Hvis man herudover skal fremhæve noget fra dette møde, kan man nævne, at Helge Camitz, som var en dygtig kirurg, fremviste et materiale af 25 egne tilfælde af Lorentz' bifurcationsoperation ved congenital hofteluxation. Det var et for tiden meget stort materiale.



Udflugt på Finska viken 1928, Fabian Langenskiöld, Sven Johansson og Betsy Johansson.



Møde i Helsingfors 1928. I første række fra venstre Carl Holmdahl, Gösta Häiggquist, Fabian Langenskiöld og Patrik Haglund. I næste række P. G. Bentzon, P. Guildahl, R. Faltin, A. R. Klossner, H. Camitz og Kern. Næste række: Harald Nilsonne, P. Giertsen, G. Asplund og T. Kalima. Næste række: Simo Brofelt, Kjell Bergman og Sven Johansson.



Her ser vi fra mødet i Oslo 1929 i midten Egeberg Giertsen, til venstre for ham Bülow Hansen og mellem dem Sinding Larsen. Længst til venstre aner man Henning Waldenström og længst til højre Bülow Hansens 1. reservelæge, Bjarne Mørck.
Hvad mødet i Helsingfors i 1928 angår, havde dette møde mange specielle aspekter. Langenskiöld var præsident. Det var en gæsteforelæser, Costa Häggkvist, professor i histologi i Stockholm, som talte om grundforskning, nemlig bindevævets, bruskens og benvævets unvikling og nedsmeltning. Det var første gang, man havde kaldt på en grundforsker indenfor skelettets patofysiologi. Professor Häggkvist var en meget mærklig mand. Sandsynligtvis var han en stor videnskabsmand, som senere fik modgang ved at engagere sig stærkt politisk. Hans meget udtalte protyske holdning har måske sløret lidt af hans videnskabelige storhed, hvilket jo er hyppigt, når man holder på en forkert hest. Ved Helsingforsmødet blev det konstateret, hvor godt Langenskiöld havde arrangeret alting. Det var forbavsende at se, hvorledes han havde forsynet kollegerne med alle muligheder i det præliminære program, og der fandtes også muligheder for flytransport fra Helsingfors til Stockholm. Man havde efter mødet en udflugt til den Finske Vik med skib. Af billeder kan man se, at det sikkert har været en meget morsom udflugt. Denne tradition er senere altid blevet bevaret i Finland, når man har arbejdet, skal man ud at supa lite.
I 1929 var man i Oslo, og denne gang var det Giertsen, som var præsident. Mødet blevafholdt på Sofies Minde Ortopædisk Hospital. I 1929 var Acta Orthopaedica på trapperne. P. G. K. Bentzon have arbejdet enormt for at kunne skabe et ortopædkirurgisk forum. Nytåret 19'30, nærmere bestemt den '30. januar, mødtes man i Stockholm på Haglunds initiativ. Bentzon var da klar til at redegøre for alle de for- . beredelser, han havde gjort. Han havde været i kontakt med Munksgaard, og Acta Orthopaedica Scandinavica var altså en realitet. Man besluttede, at navnet skulle være Acta Orthopaedica Scandinavica. Formatet skulle være det samme som Acta Chirurgica. Uden Bentzons entusiasme kunne Acta Orthopaedica Scandinavica sandlysligvis ikke være blevet skabt. Waldenström talte stærkt for Acta Chirurgica og ville ikke bryde med dette tidsskrift. Nogle måneder senere, i juni i København, blev Haglund editor og Bentzon subeditor, og det første nummer kunne faktisk præsenteres ved et enormt arbejde fra Bentzons side. Også den danske regering og Munksgaard havde givet finansiel støtte til tidsskriftet. Men at det var P. G. K. Bentzon, som virkelig var skaberen af Acta Orthopaedica, er uden tvivl. Dette vil sandsynligvis udredes af Acta-redaktørerne.
1930 var Bentzon præsident i København. Ved mødet i København dette år mødte man for første gang den 2. generation i NOF. Som medlemmer blev da optaget Sophus von Rosen i Lund og Herman Wahren, Stockholm. Herman Wahren kan på dette tidspunkt kun have været 33 år, Sophus von Rosen var 32 år. Det var en stor triumf for Bentzon at konstatere, at Acta Orthopaedica Scandinavica var et faktum. Han skriver således: "Sagen er løst således, at Acta udgives af en stiftelse". Hvert land havde sin redaktør af de otte redaktører, editor og subeditor. Der fandtes nu mulighed for at abonnere på tidsskriftet til en pris af 18 d.kr. i stedet for boghandlerpris, 25 d.kr .
Af de videnskabelige forhandlinger 1930 kan fremhæves et foredrag af Guildal og Sodemann, en efterundersøgelse af 300 fodledsarthrodeser, og Frising fra Lund, som viste et materiale af knæledsresectioner under pågående tuberkulose, d.v.s., at det må have drejet sig om resection og arthrodese. Materialet var fra Lunds kirurgiske og ortopædkirurgiske klinikker årene 1898-1927.
I 1931 var man på ny i Helsingfors, det var professor Bardy, som var præsident, og han var samtidigt præsident for NKF. Ved denne tid, 19'31, sluttede Bentzon som generalsekretær og blev efterfulgt af Harald Nilssonne.
1932 var Robert Hansson præsident. Det var første gang, man besøgte et kystsanatorium, og det var et fællesmøde mellem kystsanatorierne i Varberg og Vejbystrand. Blandt de nye medlemmer var Arvid Hellstadius, Svante Orell, Sölve Richter, Walter Risinger, Mauritz Sisefskij og Gunnar Edström, Sveriges første rheumatolog. Orell talte om osteoplastiske osteosyntheser, det var hans os purum, som var aktuel, og som må have været hot stuff på den tid. Gunnar Edström holdt et for tiden avanceret foredrag, som hed: Arbejds- og leveforskellenes betydning for den rheumatoide arthrits udvikling.



P. Haglund til venstre og H. Nilsonne til højre på besøg i Prag i 1928.



1932 var mødet i Apelviken ved Varberg. Dengang var Rabert Hanssan præsident.Vi ser ham her i kredsen af sin stab. Fra venstre Gunnar Edblad, Ragnar Magnussonn, Nils Arbrink, Robert Hansson og Arvid Hellstadius.



Guildal i kredsen af sine afdelingslæger i kjole og hvidt, det må have været omkring 1930. Fra højre har vi Monberg, Guildal, Sven Kiær og Aage Berntsen. -Det var nogle flotte fyre !
I 1933 var man i Stockholm, og det var Waldenström, som var præsident. Det mest markante var, at Waldenström, som havde store personlige internationale kontakter, foreslog, at man indbjød en stor mængde udenlandske ortopæder til at blive medlemmer. En sensation var Sven Johanssons foredrag om nogle opererede collumfrakturer med filmdemonstration. Der var en lang diskussion bagefter .
Ved mødet i Lund den 8.-9. juni 1934 var det ikke mange deltagere fra Norge og ingen fra Finland. Frising var præsident. Naturligt- vis kom P. G. K. Bentzon fra Danmark og desuden Monberg.



Fra mødet 1937 ser vi længst til venstre Munksgaard, i midten Nilsonne stående og til højre Patrik Haglund. Det må have drejet sig om Acta orthopaedica spørgsmål.
1935 var man i København. Det var Guildal, som påny var præsident.
Derefter skete en forandring. Af ukent årsag mødtes man ikke i 1936.
Næste møde var 1937 i Goteborg, og Camitz var præsident. Platou fremtrådte, han var nu blevet overlæge på Sofies Minde. Han talte om den subtrochantære osteotomis teknik. Et interessant indslag ved denne lejlighed var Anton Monbergs filmdemonstration af osteosynthesis colli femoris og kileformet osteotomi af tibia.
De besluttedes, at Asplund, en af de gamle pionerer, skulle være tid præsident i Stockholm i 1938.
Ved mødet i Stockholm i 1938 får vi virkelig den anden generation af ortopæder at se. Alle, som skulle blive store mænd under og efter 2. Verdenskrig, er der: Sten Friberg, Nils Lindström, Aage Berntsen, Sophus von Rosen, Gunnar Wiberg, Ivar Palmer og Eivind Thomasen. Det var en mængde foredrag. Gunnar Wiberg talte om hoftedysplasi og arthritis deformans.
I 1939 var Platou præsident. Foredragene var mange. Det mest sensationelle må nok siges at være Sten Fribergs foredrag om discusprolaps og dets operative behandling. Sven Kier havde nu siden 1938 været generalsekretær, og man besluttede, at næste møde skulle holdes i Aarhus 1940 med Bentzon som præsident.
Da man skiltes i juli 1939 blev det en skilsmisse, som kom til at vare meget lang tid. Mødet i Aarhus blev ikke afholdt.



Billedet er taget på Frognesæteren ved Oslo, sommaren 1938. Det var ikke et nordisk ortopædisk møde, men et vanføreanstalt-møde. Fra højre den unge van Rasen, Samuel Hybintte, Bülaw-Hansen og Asplund. Asplund var præsident i foreningen dette år. Hybinette og Biilaw-Hansen havde blot nogle måneder tilbage at leve, de døde kort .



Fra mødet i Oslo 1939. Fra venstre Sven Jahansson, præsidenten E. Platau, Nonnestad og Harald Nilsonne.

Men man havde et møde i Lund i 1941. Poul Lutken har skildret det hele, og jeg citerer ham:
"Tiden 1941. Situationen: Danmark besat, Norge nedkæmpet, Sverige neutralt, men væbnet til tænderne og med visse indrømmelser til det mægtige Hitlerrige. Finland udmarvet efter Vinterkrigens bitre nederlag.Nordisk Ortopædisk Forening udsender indbydelse til møde i Lund. Som følge af besættelsen skulle der særskilte udrejsetilladelser til. Jeg var l. reservelæge i Odder og dybt engageret i mit arbejde. Om formiddagen var der telefon fra København, og jeg får meddelelse om, at min udrejsetilladelse var i orden, og at jeg kunne hente papirerne næste dag i København og i Nationalbanken få en anvisning på ialt 15, skriver femten svenske kroner. Jeg var ved at opgive det hele, alle rejsemuligheder måtte undersøges, der var jo næsten ingen toggang, men til København kom jeg. Papirerne var i orden, og jeg var så naiv at tro, at jeg ville få de sparsomt tildelte rejsepenge i Nationalbanken. Det viste sig, at jeg var nødt til at gå i en almindelig bank, som havde fremmed valuta, og jeg fik de 15 kr. KI. ca. 18 stod vi ud med færgen fra København, det var endnu ikke mørkt, men ved at mørkne, det var i september. Først på færgen blev jeg klar over, at der kun var meget få deltagere fra dansk side, selv tror jeg, at alle var fra provinsen. Bentzon var der naturligvis, og han kendte også grunden til Københavnernas svigten: Guildal var blevet nægtet udrejsetilladelse. Guildal var egentlig født Goldschmidt og var af jødisk afstamning, så han fik ikke udrejsetilladelse. Som protest mod denne nægtelse havde de Københavnske kolleger bestemt sig til ikke at rejse. I mørke og på en praktisk taget mørklagt færge nærmede vi os Malmö. Byen lå normalt oplyst, således som en havn og en by nu engang ser ud. Den, der husker mørklægningen i besættelsetiden, kan forstå de følelser, der rørte sig i en ved at se en oplyst by. I Malmö blev vi modtaget af Helge Sjöwall. Fra det øjeblik, jeg satte foden på svensk jord, til jeg igen forlod Malmö, var jeg hans gæst i hans hjem. Alle udgifter blev betalt .af ham, og på samme måde gik det med de øvrige danske deltagere. Svenskerne havde nogle overdrevne forestillinger om, hvor fattigt vi havde det under besættelsen, de var levende interesseret i at høre om situationen i Danmark. Tiden var jo stadig præget af de pralende tyske sejrsmeldinger, og svenskerne var vel på den tid kun forberedt på, at tyskerne ville vinde, og havde lidt svært ved at forstå, at vi mente noget andet.
Dette skandinaviske møde var på en vis måde en sørgelig forestilling: nordmændene måtte ikke rejse, og finnerne kunne ikke rejse. Alligevel blev det et godt møde, vi diskuterede osteotomi og blev hængende i diskussionen, om man skulle mejsle eller save femur af. Det er blevet diskuteret, om dette møde overhovedet skulle have været holdt. For mig er sagen klar: det var rigtigt, at mødet blev holdt. De mænd, som stod bag dette arrangement, fortjener tak, fordi de holdt den skandinaviske tanke i live under de slettest mulige betingelser og gav deltagerne en uforglemmelig oplevelse".
Dette var slut på citat af Lutken, -han har skrevet meget mere, dette var kun et kort sammendrag.



Mødet i Stockholm 1938. Her ser vi alle samlet og vi ser nu også definitivt , 2. generation. Længst til højre ser vi de unge løver, som skulle skabe den Nordiske ortopædi: Hermann Wahren, Gunnar Wiberg, Nisse Lindström og Sten Friberg og v: mellem dem Torsten Gordh. Længst oppe i midten står Eivind Thomasen, og som nr 3 fra venstre Sophus von Rosen. Alle de andre er kendte som de gamle elefanter.
Vedrørende de internationale kontakter uden de første 25 år må man sige, at Nordisk Ortopædisk Forening havde meget omfattende, intense kontakter med den ortopædiske verden rundt omkring. Guildal havde, som tidligere nævnte, mange kontakter med Frankrig. Guildal var ligesom Bentzon æresmedlem af det franske ortopædselskab. Waldenström kendte en mængde mennesker i Frankrig og Storbritannien. Sven Johansson og Langenskiöld rejste rundt i den anglosaksiske verden og var velbekendt med de fleste. Haglund havde været i USA allerede i 1918, og det er muligt, at det var erfaringer fra USA, der for en del bevirkede, at han var med til at danne Nordisk Ortopædisk Forening.
I 20'erne mødte man englænderne i 1925 i Hannover, dette er skildret af Harald Nilsonne. - Haglund og Nilsonne rejste til Prag i 1928, man ser et fotografi med begge herrerne ved denne lejlighed. (Side O).
Bentzon rejste rundt og mødte mange mennesker, og i 1934 traf han Putti og Gruca i Paris. De ses på billedet.
Allerede tidligere var det opstået gode forbindelser med British Orthotpaedic Association, og i 1933 var der en gruppe af kolleger fra Skandinavien, som var i Storbritannien.



Putti og A. Broca i Paris i 1934.



British Orthopaedic Association på besøg i København 1937. Alle er ikke identificerede, men i første række finder vi: fra venstre Maud Forrester Brown, E. P. Brockman, E. Thomasen, Parker, Brun Rasmussen (administrator) , Butler, W. Gissane, Ollershaw, Sir Harry Platt, P. G. K. Bentzon, Henry Osmond Clarke, W. R. Bristow, Poul Guildal, Delchef (Belgien), Allen Brockman, Power, Avain, Sven Kiær, Åge Berntsen. I en anden regelmæssig række finder vi: Allen Todd, G. Perkins, BlundelI Bankart, Gordon Irving, Tommy Britten, N. Dunn, Norman Capener, H. L. C. Wood, T. P. McMurray, H. Ellis, Herbert Seddon, Rentough.
Store ting skete i 1937, da British Orthopaedic Association besøgte Guildal i København. Det var et fællesmøde, og vi ser alle de store, inderkredsen, på billedet. De fleste kender vel nogle af dem. Det er med store anstrengelser og hjælp fra Sir Henry Osmond Clark og Philip Newman lykkedes mig at identificere de fleste på det store billede.



Fra samme møde med B.O.A. et mere centreret billede. Fra venstre Sir Harry Platt, P. G. K. Bentzon, W. R. Bristow, P. Guildal og til højre for ham T. P. McMurray bagved N. Dunn.
Efter Københavnsmødet inviterede Henning Waldenström en stor del af selskabet som sine private gæster til Stockholm. Det siger en del om Henning Waldenströms økonomiske muligheder og den tids gentlemen. Gunnar Wiberg mindes meget vel dette møde. Hvad det selskabelige angår har P. G .K. Bentzons enke, Johanne, fortalt mig, at det var en dejlig tid med fest sammen med englænderne, og champagnen flød.
I 1938 bød englænderne tilbage. Der var en række mennesker ovre på Royal National Orthopaedic Hospital i Stanmore. Dette blev afslutningen på den dejlige førkrigstid.
Jeg vil afslutte beretningen om de første 25 år med nogle ord om mødet i Stockholm i 1947. Det var en slags reunion efter den mørke tid.
Muligvis havde Bentzon incitamentet fra SICOT's re-union i Bruxelles 1946. - Man mødte et exclusivt nordisk selskab bestående af Bentzon, Guildal, Ingeborg Lou, G. Wiberg, R. Magnusson, H. Sjöwall, F. Langenskiöld og mange flere. Sten Friberg var præsident.
Det billede, hvor De ser Stig Jonsilter og Anders Langenskiöld, er den første vision af den tredie generation, som skulle fremtræde i efterkrigsårene og være med i den senere fantastisk dynamiske evolution.



De tre første generalsekretærer. I midten Sven Johansson (1919-25), til højre P. G. K. Bentzon (1925-31) , til venstre H. Nilsonne, 1931-38).



Mötet i Stockholm 1947. For forsta gången ses tredje generationen. Från höger Anders Langenskiöld och till vanster Stickan Jonstäter.
GRUNDLÆGGERNE AF NORDISK ORTOPÆDISK FORENING
Danmark
Harald Erik Abrahamsen, 1885-1955.
Medicinsk eksamen 1910, dr.med. 1916; De poliomyelitiske foddeformiteter. Assistent hos professor Slomann 1913-17. Overlæge ved ortopædkirurgisk afdeling, Lasaretlejren ved Hald, april 1917 -januar 1918. Overkirurg på Bispebjerg Hospital i København 1927.
P. G. Kobierski Bentzon, 1891-1974.
Medicinsk eksamen 1914. Ortopædiske studier hos professor Haglund i Stockholm 1917. Assistent hos professor Slomann 1917-19. Reservekirurg 1919-21. Dr. med. 1922; Klinik og exper.studier over de obstetriske lammelser af plexus brachialis. Medejer af Slomann's klinik fra 1922. Eneindehaver 1926-36. Overlæge ved Ortopædisk Hospital i Århus 1936-52. Var manden bag tilblivelsen af Acta Orthop. Scand, i 1930. Mange internationale kontakter med Frankrig, Tyskland, Østrig og Storbritanien.
Poul Guildal, 1882-1952.
Medicinsk eksamen 1906. Assistent hos professor Slomann 1909-1911. Kirurgisk assistent ved flere københavnske hospitaler 1911-15. Ambulancechef i Le Treport og Paris oktober 1915 -marts 1916. Overlæge i Samfundet og Hjemmet for Vanføre 1919. Var den helt dominerende personlighed indenfor dansk ortopædi i 25 år. Overlæge på Ortopædisk Hospital 1936-50. Socialoverlæge 1950-52. Mange internationale kontakter med Frankrig og Storbritanien.
Peter August Lorentzen, 1858-1936.
Medicinsk eksamen 1882. Ortopædisk studierejse 1884-85. Assistent i to år på Samfundet og Hjemmet for Vanføre. Dr.med. 1887, om behandling af den medfødte klumpfods højere grader. Opprettede det medico-mekaniske institut 1893. Specialistanderkendelse i mekanofysiotrapi 1918.
Jens Overgaard, 1877-1962.
Medicinsk eksamen 1904. Dr.med. i Wien 1917, om kontrakturbehandling. Læge ved I Ortopædisk Hospital i Wien 1915-19. Overlæge ved ortopædisk afdeling, Sønderborg, og for krigsinvaliderede 1920-23. Overlæge i Invalidenævnet 1923-47.
Einar Rames, 1884-1961.
Medicinsk eksamen 1909. Kirurg og røntgenreservelæge 1910-16. Reservelæge på Samfundet og Hjemmet for Vanføre 1916-18. Assistent hos professor Slomann 1918- 20. Specialist i ortopædi 1919. Afdelingslæge Århus ortopædiske poliklinik 1921-25. Blev senere praktiserende læge og udøvede bl.a. kiropraktik.
Hermann Christian Slomann, 1860--1929.
Medicinsk eksamen 1886. Dr.med. 1898, Bidrag til læren om den pulserende exophtalmus. Specialist i ortopædi 1918. Havde privat klinik for ortopædiske sygdomme fra 1901. Professor honoris titulo 1908. Havde stor betydning for den operative ortopædi. Havde mange reservlæger, som senere blev fremstående.
Norge
Poul Victor Bülow-Hansen, 1861-1938.
Medicinsk eksamen 1889. Praktiserende læge i Oslo fra 1890. Assistent ved dr. Jervells klinik 1890-97. Oprettede sammen med Giertsen og Narvik Ortopedisk og Medico-Mekanisk Institut 1897. 1905 medlem af bestyrelsen for Sophies Minde. Overlæge ved Sophies Minde Ortopedisk Hospital 1916-37.
Per Egeberg Giertsen, 1865-1951.
Medicinsk eksamen 1891. Dannede samme med Bülow-Hansen Ortopedisk og Medico-Mekanisk Institut 1897. Overlæge ved Militærsygehuset i Kristiania 1909-12. Senere regimentslæge. Lærer for sygegymnaster.
Sverige
Gustaf Asplund, 1876-1948.
Med.lic. 1906, underlæge ved kirurgisk afdeling, Sabbatsbergs sjukhus og i Helsingborg. Underlæge hos Waldenström, St. Görans sjukhus 1911-14. Overlæge ved Eugenia hjemmet 1921-43.
Kjell Bergmann, 1875-1960.
Læge ved ortopædisk afdeling i Malmö 1914. Overlæge samme afdeling 1919-39. Var således skaber af Sveriges første ortopædiske lasaretafdeling.
H. Camitz, 1883-1953.
Med.lic. 1913. Med.dr. 1926. Læge ved Vanføreanstalten i Göteborg 1920. Overlæge samme sted 1928-4